Theadous är en lat, bortskämd prins som finns i skuggan utav sin bror Fabious. Medans Fabious är ute och dödar drakar och cykloper så är Theadous hemma och inte gör någontning annat än klumpar till allt.
När Fabious kommer hem från sitt äventyr med ett cyklophuvvud i ena handen och en vacker dam i andra .
Fabious bestämmer sig att genast gifta sig med den unga damen. Fabious erbjuder sin älskade bror platsen som marskalk. Men under bröllopet bestämmer sig Theadous att inte ens dyka upp, istället väljer han att umgås med hemlösa. Under bröllopet så blir Fabious blivande fru kidnappad av den elake magikern Leezar.
Det är här Theadous blir tvingad ut på ett uppdrag av hans bror, Theadous ska tillsammans ut med Fabious för att göra slut på Leezar och återvända hem med Fabious blivande fru Belladonna.

Filmen baseras under medeltiden, någonstans i England. Alla karaktärerna talar med den brittiska accenten, men inte bra. Det låter inte trovärdigt och heller inte realistiskt nog. Att istället anställa amerikanska skådespelar för att spela engelsmän är för mig ett mysterium, eftersom det sällan blir bra. Trots Natalie Portman, Zooey Deschanel och JAmes Franco (som alla egentligen är bra skådespelare) ligger verkligen i botten under filmens gång, Portman gör väl bäst ifrån sig utav dessa tre, men det är ingen konst. Resterande skådespelare är till och med sämre (aldrig gillat Danny McBride) än de tidigare nämnda. Fanns ingen passion alls, kanske är det filmen är till för eftersom det mer är en stoner-komedi.
Även det tror jag är anledningen till att den inte var rolig och den var heller inte bra som film. Den hade ingenting som står ut, dem driver med medeltiden, men det varenda människa som sett "Holy Grail" att detta redan är gjort på ett mästerligt sätt. Känner mig egentligen lite kränkt för människans (min) intelligens. Det var absolut ingenting som var intressant filmen. Nej, den var faktiskt ganska dålig och det lär jag stå fast till.

Men om man ska tala ur dess genre så är det en av de bästa, jag gillar inte den typ stoner-komedi som inte vill framföra något annat "ehehehehehe han dratta på ändan", eller att ge en "bläckfisk" en hand-job är indirekt något  jag vill se eller ens veta av... Men som sagt en av de bästa i sin subgenre... så en svag tvåa får den nog.

Ja, nu tog det ju, ännu en gång, lång tid inför nästa inlägg.
Har dock både jobbat och njutit av min semester så jag har ju inte direkt haft jättemycket tid att skriva.

Men här kommer ännu en film som jag fick se under SF-bios förhandsvisning (22/6).

Hanna är en tonårig flicka som har uppfostrats av sin far för att bli den perfekta mordmaskinen. Efter ett liv i den finska vildmarken låter hon sig fångas av den hänsynslösa underrättelsetjänst som jagar fadern. Allt i ett försök att komma åt den agent som mördade hennes moder.

Jag vet egentligen inte så mycket mer att säga än att jag faktiskt tyckte om Hanna, kanske lika mycket som jag hade förväntat mig ifrån den. Jag hade väl mer eller mindre tänkt Matilda (Natalie Portman) ur "Leon", lite äldre och börjar en karriär som yrkesmördare, men så var inte fallet. Det var något bättre, en hämndhistoria om den unga flickan, efterlyst av CIA (även hennes far (Eric Bana)) som mördade hennes moder när hon var ett litet barn. Hanna är nu nyfiken på världen och väl tränad i kampsport och vapenhantering. Filmen känns tyngre än vad den egentligen är, tack vare dess sterila foto och snabba klippning. Hanna spelad av Saoirse Ronan gör helt klart en bra prestation, med en iskall blick och bra kroppsspråk ger henne två feta tummar upp.
Ljudet var fantastisk på bio, helt klart ett värde i sig.

Filmen är som sagt bra men kan väl hända vid ett eller två tillfällen bli smått seg, därav når den inte ända upp till mästerlig nivå... Filmen känns heller inte nytt, även det förhindrar toppbetyg, men stabil FYRA får den iallafall.

Jag upptäckte att jag inte hade skrivit om Super 8, vilket jag fick se på SFs förhandsvisning för ett par veckor sedan.

Några barn bestämmer sig för att skapa film inför en kommande filmfestival, men när dem ska filma en scen nere på en tågstation sker en fruktansvärd incident, en bil kraschar in i ett tåg som skapar en enorm explosion, vad som finns i detta godståg är en hemlighet som staten har konfenderat.

Filmen var en stor hemlighet och med stora namn som J.J. Abrams i regin och Steven Spielberg som producent gjorde den breda publiken spända. Fanns många spekulationer om vad filmen skulle handla om, den största "tron" var väl just att detta var en remake till 8MM med Nicolas Cage i huvudrollen. Vi kan tacka gud (d.v.s Spielberg) att det inte var det.
Istället var det en sci-fi med stor influens från 70 och 80-talets stora äventyrsfilmer, på bio kände jag mig återigen som 8 år gammal ser en äventyrsfilm ala Spielberg, det var häpnadsväckande och ett absolut måste ses på biografen.
Inte nog med att filmen hade en ljuv retro-känsla. Den var även spännande, humoristisk, dramatisk och lite skräckfylld denna kombination på ett oerhört bra sätt.

Skådespelarna var dessutom helt fantastisk, de flesta av ungarna var detta det första dem gjort i skådespelaryrket. Elle Fanning (Dakota Fannings lillasyster) var även hon fantastisk. Hon var även med i Sofia Coppolas "Somewhere" och även där gjorde ett galant jobb.

Effekterna, scenografin, musiken, ja allt tekniskt var helt fantastiskt. Detta är helt klart, hittills min favoritfilmen från i år och hoppas på mer verk från Abrams. Tack, hej.



Lovar att det inte lär ta lika lång tid för nästa recension.

Skandalregissören som provoserar pressen och även juryn i Cannes är en karaktär i sig.  Han skapar film för att chocka, skrämma eller helt enkelt för att visa människor som endast har problem.
I "Dancer in the Dark" följer vi Selma, en mycket närsynt, fattig moder som arbetar på en plåttryckar-fabrik. Hon sparar in pengar för att fixa sin sons syn från att bli blind, vilket hon själv håller på att bli. Selma älskar musikaler och dagdrömmer ofta att ett sång/dansnummer sker spontant i hennes liv. Men när hennes hyresvärd tar alla hennes besparingar så vill hon självklart ha tillbaka dem, men med vissa konsekvenser.

Lars Von Trier är inte själv sådär småkonstig, även hans karaktärer är oerhört mystiska och konstiga, på sitt sätt. Oftast bi-rollen, vilket i detta fallet David Morse (oerhört underskattad skådespelare) som spelar hyresvärden till halvblinda Selma. Man sitter mest och funderar på hur eller vad han tänker, gäller dock att inte tänka för enkelriktat, för det finns inte en sekund man får missa, filmen rakt igenom är helt fantasitsk därav den fantastiska sångerskan Björk spelar helt fenomenalt. Filmen är helt klart en av de bästa musikalerna (ligger och krockar i baken på Blues Brothers) och har helt fantastiska musikstycken (Björk sjunger med kanske, ja, bästa stämman i en musikal någonsin).
Filmen är inte bara fantstisk musikaliskt, även historien är välskriven och oerhört välregisserad.
En film som absolut lär ställas i DVD-hyllan vid nästa tillfälle på besök i DVD-butiken. Ett måste för alla, invänta dock en viss ålder (15) innan du ser den (om du inte är välsofistikerad och vuxen för din ålder).


Slut summering, en oerhört bra drama musikal med bra prestationer, bra musik och fantastisk historia.

REGI: Rob Marshall
SPELTID: 137 Min
SKÅDESPELARE: Johnny Depp, Penelope Cruz, Geoffrey Rush, Ian McShane, Stephen Graham, Gemma Ward.













Jag känner att Piraten Jack Sparrow inte behöver någon presentation, jag ser som om att alla vet vem denna karaktär är. Denna filmserie som bygger på en åkattraktion på Disneyland har blivit ett oerhört fenomen och även lite utav en trend. Pirater har indirekt aldrig varit stor på film, men när man först fick höra musiken till "Pirates of the Caribbean and the Black Pearl" så fick man en lysten blick på bioskärmen, när man sedan fick se Sparrows entré så blev filmpiraten något nytt. Inte hårt, inte maskulint och heller inte den där GARRRRR:iga. Det blev något humoristiskt, ett äventyr.

I de senaste filmerna så har de allt mer och mer fått Jack Sparrow i centrum, inget dåligt med det, men det blir ganska tomt i tredje filmen i karaktären som spelas av Johnny Depp. Han blir tok för upprepande, mindre i bild tack tänker man. Men nu i den fjärde filmen där de övriga karaktärerna/hjältarna inte är med i filmen så får Sparrow ännu en gång bli huvudrätten. Men detta var inte alls vad jag först trodde, var en tvekan över att det skulle, ännu en gång vara upprepande och förmodligen att kännas lite allt för mycket... skit? Men det gjorde det ju inte.
Jag hade inte alls tröttnat på denna karaktär, snarare tvärtom.

Den fjärde filmen hade underhållning, visst, det är ingen fantastisk serie och heller inte världens bästa karaktär. Men den är skön att se på, den är mer än bara ett äventyr, den är en skrattfest med fantastisk musik och bra skådespel. Penelope Cruz som spelar den kvinnliga rollen är allt för bra och det känns skönt att återigen se Geoffrey Rush i sin roll som Barbossa, denna gång med lite mer slug i sig.

Den största tabben måste jag nog säga deras ändring av regissör, en som i princip endast gjort musikaler tidigare, Rob Marshall är inte den starkaste där ute, fast egentligen så hade väl inte Gore Verbinski (Regissören till de tidigare filmerna) världens meritlista. Men Marshall känns lite lam, han kunde gjort ett bättre jobb i detaljer (tror Zemeckis faktiskt hade klarat manuset bättre).

Men som sagt, filmen är underhållande och får inte missas av de som gillar tidigare filmerna, vill inte rekommendera denna till er som ännu inte sett de tidigare filmerna, där ni lär er känna historien och karaktären.



Måste även tacka Fiffi från www.fiffisfilmtajm.se som skickade mig en fin nål med "Våga vara badkruka" i posten med lika tjusigt vykort.

I det sista kapitlet utav Star Wars så är äventyret återigen i centrum. Många jaktscener med mycket håll igång, nu i en ljusare och mer färgglad miljö sedan föregångaren.

I tredje delen av berättelsen om Stjärnornas krig samlas galaxens goda krafter för att slå tillbaka mot Rymdimperiet. Han Solo och prinsessan Leia sitter i fångenskap hos Jabba The Hutt. Luke måste slutföra sin träning för att kunna bli en riktig jedi-riddare, sedan väntar Lukes öde.

De bästa med filmen är just den spektakulära musiken, vilket också finns i de tidigare filmer, gillar även färgerna oerhört mycket och allt känns bättre färgmässigt än de tidigare.
Det sämsta med den tredje filmen, eller sjätte kapitlet är just alla dess Ewoks, vad har dem för mening? Egentligen?
Jag fann dem bara irriterande och onödiga. Något annat jag tyckte var mindre bra är Carrie Fishers prestation som prinsessan Leia som nu förminskats, kände egentligen inte alls igen karaktärsdragen, kanske är det regissören som inte varit fullt närvarande? Jag vet inte.

Men i övrigt så är filmen mer håll i gång än numero V och mer spänning.
Den spelar roll i Star Wars trilogin, sista i historien (hoppas vi på).
Vi lär dock få se många fler utåvor utav filmerna.
Mer orkar jag nog inte skriva, jag vet, smått oengagerande men nu e det så att jag är småtrött.

Andra filmen från orginal trilogin handlar kort och gott om att gänget från tidigare film beskydda galaxen från emperiet.
Dem blir attackerade på isplaneten Hoth. När Han Solo, Leia och Chewbacca lyckas fly beger sig Luke Skywalker sig iväg för att träna upp sig för att bli en jedi-mästare. Han finner den gröna Yoda som pratar på sitt egna lilla vis.
Luke måste bli jedi för att ha någon som helst chans mot Darth Vader och det mörka emperiet.

Många scener i denna film är bland de mest kändaste, vilket oftas gör att folk automatiskt tycker mest om denna uppföljare. Men egentligen så är det inte bättre än den första, vilket jag finner är den bästa i serien.
Episod V är lite utav en tease inför vad som komma skall. Det är inte ett lika stort äventyr som Episod IV hade,  den hade underhållning till max. Denna är mer mörk och djup, med en start till ett episkt äventyr, filmen kändes mycket som en prolog, vilket jag känner att jag sagt tidigare. Scenografin i denna film är fantastisk helt klart, detsamma gäller effekterna. Ljuset är bland de bästa jag sett i en Science Fiction film, vilket annars aldrig varit bland mina favorit-genrer.

Mer vet jag inte, mer än just det mest uppenbara att musiken är fantastisk, manuset är underhållande och skådespelarna har samma flyt som i första men som sagts tidigare, inte i samma underhållningsgrad.
Filmen får 4/5

Regi: George Lucas
Medverkanden: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher
Speltid: 121 min

Vad ska man skriva när allting redan är skrivet ang. denna film?
Alla vet vad filmen handlar om, men för er som inte vet kommer här en snabb "summering".

Luke Skywalker är den vanliga vuxna tonåringen, han bor ute i öken-ingenstans med sin morbror och moster.
När dem fått loss två droider vid namn R2D2 och C-3PO så blir det en snabb rekyrtering med Jedi-mästaren Obi-Wan Kenobi var R2D2 visar upp ett meddelande från prinsessan Leia där hon ber efter hjälp, de måste snabbt agera som även leder den unge Skywalker och Obi-Wan till den skabbiga baren där dem stöter på Han Solo och hans trogna kamrat Chewbacca, Han Solo äger det snabbaste skeppet. Efter en muta på 17.000 så går Solo på att frakta dessa 2 personer och droider. Leia är fast hos den onde Darth Vader i det planet-stora skeppet Dark Star, hur ska dem fria henne?

Jag gjorde ett försök, men det blev väl ändå helt okej?
Ok, men vad tycker jag om filmen egentligen?
Senast jag såg filmen (bortsett från igår) var när jag var 11 år gammal, då hatade jag filmen, den var så värdelös att jag lade VHS-bandet i en låda jag brukade nonchalera. Men igår, 11 år senare ser jag filmen igen, jag förstod att jag var tokig som pojk, detta är en ultimat Sci/fi film som egentligen inte känns som sci/fi standard, mer som en äventyrsfilm med lasrar och robotar. Vi har allt en fantasy/äventyrs film har, stora fartyg, en hjälte, en bad guy, massa underliga monster och fantastisk pompös musik.
Filmen är i sig helt fantastisk vilket jag tror är allas förtjänst.
Den har det mesta som de flesta sagt eller skrivit tidigare, charmen, historien, dragningskraften och effekterna.
Effekterna tror jag dock blir bättre nu när den släpps på Blu-Ray, vilket kan bli spännande att se, mest hoppas jag på mer bas i ljudet och ännu starkare färger.

Det jag fann mest negativt är nog just Darth Vader som är lite väl lite ond, hade hoppats på mer.
I mina öron så låter han som en trevlig Adolf Hitler och hans karaktär känns lite som Robotnic, ni vet han med mustaschen och flinten i TV-spelet/TV-serien Sonic.

Men annars så är det en film som alla bör se, oavsett ålder.

Eftersom det inte dykt upp något på lite mer än en vecka så får jag recensera en hel filmserie.
Det fick bli just serien om Arthur.
Om ni inte sett andra filmen, läs inte handlingen till den tredje.



Arthur et les Minimoys:

10-åriga Arthurs morfar försvann spårlöst för fyra år sedan och nu riskerar hans mormor att förlora huset om hon inte kan betala alla räkningar. Arthur ger sig av för att söka efter skatten som hans morfar hade med sig från Afrika. Han hittar en hemlig väg till Minimojernas land och befinner sig plötsligt i en fantastisk värld full av överraskningar. Tillsammans med minimojernas prinsessa ger sig Arthur av på ett farlig äventyr i sin egen trädgård.

Arthur et la vengeance de Maltazard:
Tre år har gått sedan vi mötte Arthur för första gången. I natt avslutas månens tionde cykel och han kommer kunna återvända till Minimojernas rike. Minimojerna är lika fulla av förväntan. De har förberett en stor fest till hans ära. Men just denna dag, av alla dagar, beslutar sig Arthurs pappa för att förkorta familjens vistelse hos mormor. Precis när de ska ge sig iväg kommer en spindel släpande på ett risgryn som den placerar i Arthurs hand. På risgrynet står det SOS med stora bokstäver. Arthur förstår direkt, minimojerna är i fara! Han tvekar inte ett ögonblick att ge sig iväg till deras undsättning, även om det innebär att han måste klura ut en farlig väg tillbaka. När han för höra att ingen av Minimojerna sänt budskapet om hjälp! Nu återstår bara frågan om vem som gillrat fällan för att lura tillbaka Arthur?


Arthur et la guerre des deux mondes:
Den sista filmen i Luc Bessons trilogi om Arthur och minimojerna tar vid där den föregående slutade. Vi kan frukta det värsta. Maltazard har vuxit sig stor och är nu ovan jord och fast besluten att erövra vår värld. Arthur och hans vänner minimojerna måste överlista honom en gång för alla och för det krävs stor uppfinningsrikedom och mycket tur. Oväntade händelser får oväntade resultat.

Med en summering till vad jag tycker om filmserien är att den faktiskt håller, mer än vad jag hade väntat mig.
Luc Besson har bara inte lyckats fånga en bra trilogi för barn, utan även på ett slugt sätt släppt in oss äldre.
Jag gillar denna typ av äventyrliga underhållning.
Det är inte för mycket djup men heller inte för lite. Jag gillar dess knasiga form och viset trilogin är byggt  på.
Att man faktiskt fått invänta kommande med en cliffhanger. Det kan både vara farligt och bra, på så sätt att det kan skrämma iväg sin publik på dess förvirrande slut, kan göra folk förbannade för att de inte får ett slut alls, men även att man får spänning och väntar spänt på vad som ska hända i nästa film.
Jag personligen fick efter andra filmens slut ett temprament som lät "VAD I HELSKOTTA! DET HÄNDE JU INTE NÅGOT, ÄR DEN REDAN SLUT?". Men det gav mig även en spänning och detta är den enda animerade film som jag faktiskt tyckte var spännande att se en tredje film (inte sant, även för Toy Story). Första filmen gav nämeligen ett helt äventyr, utan något direkt avbryt, men det såg jag som ett mer eller mindre smakprov på vad som komma skall.

Tredje filmen ger denna typ av äventyt plus lite till. Den ger även mer spänning och mer actionscener.
Det jag inte finner som bäst är nog just animationen som inte är mer än helt okej. Men man finner Luc Bessons charm i de vackra färgerna och den stilrena redigeringen, vilket gör så att alla filmerna ger ett plus i sig.
Musiken är inte den bästa men innehar en hel del magnifika toner, vilket oftast sker under upptäckter av nya platser.
Kan uppmana redan nu att man INTE ska se allvarligt på filmen, se på den på det sätt den är gjord för, d.v.s barn, då lär ni ha kul. Bra att skratta till och sånt är ju inte alltid fel.
Trean är btw starkast i serien.

Arthur et les Minimoys

Arthur et la vengeance de Maltazard

Arthur et la guerre des deux mondes

Vill först och främst påpeka det att under hela filmen, trots alla hyschningar och "TYST!" utbrott så fortsatte ett gangster wannabes att prata filmen rakt igenom, detta är ingen liten salong, salong 2 på Bergakungen - Göteborg, en av Sveriges största salonger, dessa hördes klart och tydligt rakt igenom. Läs Fiffis eleganta och rakt på sak inlägg. Känner samma hat. Nu till recensionen.



När Sidney Prescott återvänder till Woodsboro 16 år efter sitt senaste besök för att göra ett stopp för sin bokturné, dyker Ghostface ytterligare upp, nu i en mer modernare tappning, allt handlar om att sakta men säkert skapa en stor grej utav det och i slutet ha Sidney som mål. Ingen går säker i denna lilla amerikanska stad, vem finns nu bakom masken?

Jag finner inga ord egentligen, filmen kändes väldigt enkelriktad. Om detta hade varit en statistik skala så hade den ständigt haft ett rakt sträck. Det känns som att filmen endast koncentrar sig på att följa den röda linjen, det gör att man misstänker mördaren redan från början och sedan i slutet visar att man hade rätt. Jag vet att detta egentligen inte är en skräckfilm, mer en parodi på dess genre. Det var första filmen en gång till, fast sämre. Filmen kändes väldigt torr, dock så är det ganska ofta så när Wes Craven (överskattad som attans) sitter i registolen bara för att få in lite extra kosing. Jag vet att han kan bättre, skådespelarna kändes inte närvarande. Den person som framförde sin karaktär bäst var Emma Roberts (som jag börjar gilla allt mer och mer nu).
Men övriga skådespelare, från statist till Neve Campbell spelar så oerhört dåligt. Regin är inte i topp när det kommer till personkemin. Känns bara stelt. I övrigt är filmen absolut ingenting att lyfta ögonbruna åt. Detta är så mycket mainstream att Twilight serien blir något obskyrt.
Man måste även tillägga att filmen har 300.000 olika posters...
Manuset e kasst, musiken är kass och skådespelarna är kassa, jag vet allvarligt talat inte vad jag snackar om nu (känns lite Excel:igt tycker jag) eller vad mer jag vill säga, för att något i filmen får mig att ge...



Det bästa med visningen var att dem kastade ut Scream-maskar till publiken varav jag fick tag på en...
Den luktar Whiskey nyöppnad.

Jag vågar nog påstå att denna är helt klart den sämsta western-rullen jag sett, någonsin.
Allt som en Western bör ha, saknar denna osubtila western har varken det vackra fotot, den intressanta hjälten, den fantastiska musiken eller den trovärdiga miljön. Det känns som att hela filmen är en liten uppsättning på High Chaparall, fast utan stunts. Filmen gav inte mycket känsla, inga överraskningar och inget charmigt manus.
När det kommer till den fantastiska musiken så inser jag ju själv att Ennio Morricone inte kan kompa alla västern-filmer, men jag har sett dem som har fantastisk musik ut genren (True Grit, Open Range) från 2000-talet som inte alls har den italienska mästaren i soundtracket.

Den största floppen i filmen måste vara Renee Zellweger som varken är vacker eller någon vidare skådis. Att välja henne som den flirtiga gold-diggern var inte ett smart drag, bara onödigt. Hon kunde inte vara sämre.

Ed Harris tyckte jag var alldeles för teatralisk när det kom till hans roll, kanske var det bara för att han regisserade samtidigt som han agerade, men det finner inte jag som en ursäkt, Clint Eastood lyckades finemangt.
Men fanns det något bra i filmen då? Jag är inte riktigt säker, det fanns ett par riktigt bra scener, fast i en väldigt liten procent. Det fanns också någon smal skala utav Viggo Mortensen som glänste, men inget som egentligen är värt att överhylla.
Ne, filmen kändes inte mer än slarvig och ofärdig trots sina långa (ca) 2 timmar. Nej, aldrig mer igen, håll undan.

Gissar på att ni redan observerat att ni inte har en aning vad filmen handlar om (om ni såvida inte hört talats om den eller sett den) men jag vill bara inte förmedla detta i denna text, eftersom dess story/handling inte platsar här.

Märkliga händelser stör det lugna livet i en tysk by vid tiden innan första världskriget. Händelserna verkar ha en koppling till byns skola och en lärare observerar och undersöker det som inträffar och snart är han något på spåret.

Jag vet inte om detta var någonting för mig, handlingsmässigt, jag fann den riktigt seg och ganska så ointressant, men då väcker det andra syner. Jag ramlar mer, eller jag blir mer fascinerad på vilket sätt den är gjord.
Jag fann den filmiskt spektakulär, eller tekniskt spektakulär kanske passar snäppet bättre in.
Den kändes verkligen som en film från 40-talet, klassiskt och sterilt bildspråk, harmoniskt ljud och smått överpretantiös ljussättning. Men det jag tror att jag gillar mest är nog klippningen som inte är annat än fantastisk.
Med sin noggrannhet i berättarteknik ger någon form av en stimulerande känsla.

Men med det att jag faktiskt inte har något alls att säga om filmens berättande eller skådespelande mer än mediokert så drar ju det ner väldigt mycket, visst, den är otroligt och klassiskt välgjord, men då drar jag nog hellre igång Gasljus framför denna smått överskattade Michael Heineke film.

Craig är en 16 årig New York bo som har de vanliga tonårsproblemen, osäker på sig själv och har som förstahands prioritering att skaffa en flickvän. Han får självmordstankar, att hoppa från Manhattan Bridge. Men han kommer aldrig fram, istället skrivs han in på en psykiatrisk avdelning för vuxna. Där han är cool Craig, finner sina talanger och blir förälskad i en av patienterna.

Filmen är helt klart en av de bättre feel-good filmerna under 2000-talet. Det är den typ av film man får medkänsla för, av de flesta av karaktärerna. Den lyser charm och optimism med en gnutta av mer allvarhet.Zach Galifinakis gör sin bästa prestation med ett överygande spel. Sedan att även Kier Gilchrist och Emma Roberts gör ett finemangt skådespel gör filmen ännu mer intressant, unga och relativt oupptäckta skådespelare gör ett galant samspel.
Filmningen i stort sett är inte någon orginalitet, inte heller historien heller, men berättandet. Det är något nytt.
Jag gillar mestadels av musiken och ljudredigeringen, det jag mest undrar på när det kommer till denna film är väl just varför Jeremy Davies ens finns med i denna film, tycker han alltid spelar så oengagerat, tyckte jag redan när jag såg honom i LOST. Men i övrigt finner jag filmen mycket bra.

En film jag absolut tycker alla bör se, har inte läst boken den är baserad på, men den finns nu i min "att läsa"-lista, vilket inte många böcker står på. Grattis.

Nu hoppar även Norge in i denna fiktiva dokumentärkänsel franchisen, USA gjorde det, Spanien gjorde det, Australien gjorde det och nu Norge. Här får vi återigen se allt via kameramannens och ett par ungdomars perspektiv.
Detta är dock den bästa i dess genre, visserligen så älskar jag [REC] men denna har mer än bara fantastisk berättande och iniativet att göra en film om troll i detta format. En nackdel är dock skådespelarna som medverkar i den, vilket inte är i topptrim. Men trots det att trollen inte ser ett dugg realistiska ut så är det formatet som får det intressant och får dig att helt och hållet nonchalera de fula trollen. Det viktiga är vad trollen gör, inte hur dem ser ut.

Filmen handlar om dessa studenter som väljer att göra en dokumentärfilm som projekt om tjuvskytte av björnar, vem ligger bakom dem och varför? Det visar sig att en trolljägare som är anlitad av staten och måste dölja trollspåren med en björn som de köpt in från bl.a några billiga tjuvskyttar från Ryssland.

Filmen visar ganska mycket över hur korkade människor kan vara, hur blindsinta vi är egentligen, det vi minst anar är en egentlig anledning till nedvälta träd o.s.v.
Men jag fann filmen underhållande och skulle inte alls förvåna mig om filmen dyker upp framför mig en gång till i framtiden. Troll är alltid underhållande, i stora eller små skaror.

80-talet = Slasher horror som inte visar någon som helst respekt i varken berättarteknik eller nya historier.
Allt var desamma, det hela började i princip med Halloween. En man som går runt och styckar ungdomar på en speciell plats. Sedan kom Mrs. Voorhees, sedan Jason Voorhees, sedan Freddie Kreuger och så fortsätter det. 300 uppföljare som går ut på exakt samma sak. Men ändå finns det där, underhållningen.
Dessa filmer visar att trots taskigt manus, taskiga skådespelare, taskig musik och helt värdelöst filmiskt att en film kan vara väldigt underhållande.

Men hur ska man betygsätta en film som handlar om ungdomar som ska vara ledare på ett sommarläger för barn varav varenda en av dessa 20-åringar blir spetsade av en arg gammal tant innan sommarlägret ens öppnat.
Hur tänker man då man ser en tös ser en yxa höjas, stannar till, skriker ett tag för att välkomna yxan i nyllet?
Det är svårt, mycket svårt faktiskt. Jag känner inte Fredagen den 13:e utan Jasons närvaro, trots att denna kom först, det är som Halloween 3, där Mike Myers inte är delaktig, vem vill se det?

Men man får väl tänka så att denna var först, det är såhär det egentligen skulle vara, men om nu inte film nr. 2, 3, 7000 inte kommit ut så hade ju inte denna haft samma kultstatus som den har. Ne, dålig skit, om ni frågar mig.