Your Highness (2011) USA


Theadous är en lat, bortskämd prins som finns i skuggan utav sin bror Fabious. Medans Fabious är ute och dödar drakar och cykloper så är Theadous hemma och inte gör någontning annat än klumpar till allt.
När Fabious kommer hem från sitt äventyr med ett cyklophuvvud i ena handen och en vacker dam i andra .
Fabious bestämmer sig att genast gifta sig med den unga damen. Fabious erbjuder sin älskade bror platsen som marskalk. Men under bröllopet bestämmer sig Theadous att inte ens dyka upp, istället väljer han att umgås med hemlösa. Under bröllopet så blir Fabious blivande fru kidnappad av den elake magikern Leezar.
Det är här Theadous blir tvingad ut på ett uppdrag av hans bror, Theadous ska tillsammans ut med Fabious för att göra slut på Leezar och återvända hem med Fabious blivande fru Belladonna.

Filmen baseras under medeltiden, någonstans i England. Alla karaktärerna talar med den brittiska accenten, men inte bra. Det låter inte trovärdigt och heller inte realistiskt nog. Att istället anställa amerikanska skådespelar för att spela engelsmän är för mig ett mysterium, eftersom det sällan blir bra. Trots Natalie Portman, Zooey Deschanel och JAmes Franco (som alla egentligen är bra skådespelare) ligger verkligen i botten under filmens gång, Portman gör väl bäst ifrån sig utav dessa tre, men det är ingen konst. Resterande skådespelare är till och med sämre (aldrig gillat Danny McBride) än de tidigare nämnda. Fanns ingen passion alls, kanske är det filmen är till för eftersom det mer är en stoner-komedi.
Även det tror jag är anledningen till att den inte var rolig och den var heller inte bra som film. Den hade ingenting som står ut, dem driver med medeltiden, men det varenda människa som sett "Holy Grail" att detta redan är gjort på ett mästerligt sätt. Känner mig egentligen lite kränkt för människans (min) intelligens. Det var absolut ingenting som var intressant filmen. Nej, den var faktiskt ganska dålig och det lär jag stå fast till.

Men om man ska tala ur dess genre så är det en av de bästa, jag gillar inte den typ stoner-komedi som inte vill framföra något annat "ehehehehehe han dratta på ändan", eller att ge en "bläckfisk" en hand-job är indirekt något  jag vill se eller ens veta av... Men som sagt en av de bästa i sin subgenre... så en svag tvåa får den nog.



Goya's Ghosts (2006) USA


Målaren
Goya blir involverad i den spanska inkvisitionen när hans musa, Ines, arresteras av kyrkan för kätteri. Hennes far, Thomas, kommer till honom i hopp om att hans s
amband med Broder Lorenzo, som han målar, kan säkra frisläppandet av sin dotter.

Filmen hade egentligen någon handling alls tycker jag.
Det kanske känns så på grund av den konstiga blandningen, en historisk konstnär, en historisk händelse med en fiktiv handling. Jag känner att det inte ska vara fiktivt när det kommer till intressanta historiska händelser, visserligen finns det en hel del om den franska revolutionen och fransmännen hjälpte spanjorerna till avsättning av kyrkans makt, men ändå. Känn smått menlöst när filmen inte egentligen koncentrerar sig på en person/historia men samtidigt kretsar kring samma historia.. Hänger ni på? (Om inte, frågesätt i kommentarerv för Spoilers vill jag inte skriva i recensionen...)

I övrigt finns det inte mycket att klaga på.
Kostymdraman kan vara spännande ibland, på sitt sätt. Känns att det är mer skandalösa intriger i den typen av filmerna vilket jag finner mer intressant än skandalösa intriger i Big Brother huset.
Oftast är denna typ av film snygg, vilket ännu en gång var lyckat, kostymerna var i topp, scenografin var grym och fotot var snyggt. Med mycket färger och bra ljud görs till en perfekt kostymfilm.
Men som sagt, största minuset är tyvärr den dåliga historien, trots att alla skådespelare (Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Javier Bardem) gör grymt bra ifrån sig så höjs inte betyget till mer än...


Garden State (2004) USA


Andrew är en ung skådespelare som är igenkänd från en TV-film där han spelade efterbliven rugby-spelare.
Han kämpar ute i Los Angeles likt alla andra invånare i staden för att överleva. Han bor i ett mycket sterilt och vitt rum och tar sju olika former av medicinering, vilket hans fader (som även är hans psykolog) har skrivit ut.
En dag ringer fadern och berättar att Andrews moder har avlidit genom drunkning.
Andrew återvänder till sin hemstad, vilket är New Jersey för att ta ett sista farväl till sin moder på hennes begravning.
Under hans visit i New Jersey träffar han på Sam på en liten privatklinik (Andrew får migrän, förmodligen på grund av mycket Lithium och Zoloft), Sam är en spontan och sprallig tjej med en enormt charmerande karaktär.
Det Andrew inte ännu vet är att han lär hitta sidor i sig själv han aldrig funnit.

Jag tror det som faktiskt filmen det största upplyftet är Natalie Portman som Sam, hon tar verkligen fram den där charmen som bara Portman kan få fram. Hon gör inte bara en oerhört bra roll, hon gör en sådan gott framträdande att hon egentligen borde fått en Oscar-nominering (Vilket Cate Blanchett vann för sin prestation i "The Aviator")...

I övrigt så är filmen en förbannat bra Indiefilm, vilket Gary Gilbert trodde på och betalade 2.5 miljoner dollar från egen ficka (vilket var ett smart drag, eftersom filmen sedan köptes upp utav Miramax och Fox Searchlight för hela 5 miljoner dollar). Det är just detta som är så spännande med Indiefilmer, man vet aldrig hur det kommer sluta förrän färdig produkt, det är spännande man får egentligen mer utav det, när producenten och regissören (Zach Braff himself B.T.W) gör filmen med hjärta. Man märker det redan när Zach Braff är både regissör och huvudrollsinnehavaren. Eftersom filmen är delar ur Zachs egna liv så är det ännu mer intressant på vilket sätt han bär fram det.

Filmen har väl egentligen inget budskap man måste hänga i julgranen men den har story som har en oerhört bra början, ett grymt bra mitt och en fantastisk avrundning.
Vi fick följa Andrews korta besök i New Jersey, när han möter upp sina gamla kompisar.
Nej, jag gillar denna filmen riktigt mycket, bra manus, sköna karaktärer, bra agerande, bra regi och ofattbart snygg... me like.


Cold Mountain (2003) USA



När det Amerikanska inbördeskriget satte igång 1861, d et är här vår h istoria börjar med Inmans (Jude Law) och Adas (Nicole Kidman) förhållande. Inman är en hårt arbetande man med mindre pengar i fickan än fickor, Ada är stadens/byns prästs dotter. Inman blir "inkallad" till krig innan han och Ada hinner lära känna varandra. Det blir en snabb kyss och Inman ger sig av. Inman får brev från Ada där hon hoppas att han slutar med det han håller på med och kommer hem. Inman blir efterlyst som desertör och ha r en lång väg att vandra, inte mycket pengar, inte mycket mat och inte många vänner, men väldigt många fiender.
Under Inmans långa resa försöker Ada ruska upp gården som nu gått ner i värde. Hon kommer inte långt och alla drängar kvar, dem är ute och krigar. Vem tar då hand om gården? Ingen, den lämnas för att vissna, pappa präst dör och Ada är nu helt ensam på gården, med en tupp som är djävulen själv. Detta är tills Ruby (Renee Zellweger) dyker upp, en kvinna som behöver mat och logi och arbetar mer än gärna på gården för att få det. De båda kvinnorna börjar hjälpas åt för att ruska upp gården.

"Åter till Cold Mountain" (som den heter på svenska) är en väldigt varierande film, när den är som bäst så är den verkligen i topptrim, mästerlig. Men när den når sin egen botten så är det mer eller mindre en tråkig genomgång i någon form utav karaktärsutveckling. Speciellt scenerna med Kidman och Zellweger, Zellweger är väl helt okej i sin roll men har en hel del överspel som sitter och lurar. Kidman har väl aldrig varit en fantastisk skådespelerska (räkna gärna bort "Rabbit Hole") och har en väldigt god tid att få utveckla sin karaktär, men hon lyckas inte, trots den långa tid. I princip alla scener med Law är fantastiska, hela resan är spännande och du följer verkligen med på den otroligt långa resan, han stöter även på en hel drös med duktiga skådespelare såsom Philip Seymour Hoffman, Cillian Murphy och Natalie Portman. Sedan att att Donald Sutherland spelar Kidmans far (prästen), är också en guldtacka i sig.

Så oerhört bra skådespelarenamble gör filmen till ett måste.
Sedan är den oerhört snygg, påminner ganska mycket om Coen brödernas True Grit när det kommer till kameraarbete. Musiken är inte så annorlunda från sin genre, men hur mycket kan man egentligen göra?

Manuset är händelserik men väldigt tafattiga dialoger, lite som om att det knapp fanns några dialoger.
Men det var ganska grotesk film i sig, en del scener var oerhört vulgära och obekväma. Men det är just det som gör denna filmen till något extra, det var nämeligen inget jag hade förväntat mig, inga roliga sätt att bli avrättade på.
Men det fanns väl inte en enda karaktär i denna film som var oviktig, alla gjorde sin grej, alla behövdes och alla utnyttjades väl. Det gillar jag, ett manus ska inte innehålla onödiga karaktärer, vilket ger en sådan här otroligt lång film ett stort plus.


Beautiful Girls (1996) USA



Willie är en man uppväxt i den lilla staden Knights Ridge, en småtad 5 timmar från stora staden där han nu lever sitt vuxna liv ihop med sin sambo. När det är dags för en återträff från High School så återvänder han ensam upp till Knights Ridge där han träffar sina bästa polare från skoltiden. Vissa är gifta och har barn andra vet inte var dem ska ta vägen. Dem hänger på lokala baren som precis börjat med appetitare (hot wings).
Willie vet inte heller om han vill åka tillbaka sin flickvän i stora staden eller om han vill den lilla stad, lite rädd för att stadga sig. Nu bor han hos sin fader (som ser ut som en blandning utav Joe Pesci och Astrid Lindgren) och smått bortgångna lillebror. Han möter den oerhört fritänkande och begåvade grannflickan, en 13 årig flicka som är precis lika förvirrad som Willie själv.

Ok, nu ska vi se. Hur var filmen egentligen? Jag tyckte att titeln lät sådär smått tveksamt, att detta kanske skulle vara som vilket romcom (Romantisk komedi) som helst, det visade sig att "Beautiful Girls" faktiskt hade intriger som man kände igen sig själv i. Det finns inte en person som inte kan finna sig själv i denna filmen, inte när det kommer till längtan och lusten.
Filmen har väl egentligen ingen intressant historia, men den har verkligen det lilla extra som inte någon kan sätta fingret på, men den har det. Den har charm, manus och helt klart snygg scenografi, inte Vittorio Storaro bra, men hyfsat iallafall. Mina absoluta favorit scener är alla scener med Willie (Timothy Hutton) och den 13-åriga granntösen Marty (Natalie Portman). Kemin klickade där direkt, kanske kan det vara för Natalie Portmans fantastiska framträdande eller så är det Ted Demmes regi som specialiserade sig på dessa oerhört bra dialogerna.
Alla filmer har i någon form av en clown, han som skojar, är klumpig och smått korkad.
Denna person är Paul (Michael Rapaport), en riktig mansgris som har en egen teori till vad foromodeller egentligen är till för. Rapaport spelar denna karaktären galant, kanske hans bästa prestation någonsin...
Den största nackdelen när det kommer till skådespelare så finner jag Uma Thurman som den svaga länken, eller, hon spelar väl okej, men det är karaktären jag inte gillar. Hon är bara onödig och tar för mycket plats utan att ens vara en del av filmens story, tror att det är just denne karaktär jag skulle döma som filmhistoriens mest onödiga karaktär.
Hon hade 20-30 minuter i rampljuset utan att egentligen göra någonting. Nej skippa henne.

Tekniskt sätt så är det inte så mycket vanlig 35 mm:are och ingen intressant kamerautrustning, ljuset är det jag finner som bäst i filmen, tekniskt. Vissa scener är så intressanta belysta med tanke på rumsytan.
Upptäckte att det var en viss Adam Kimmel som satt vid registolen till cinematografin, vilket efter vidareläsning även varit cinematograf till filmerna "Capote" och "Never Let Me Go", två filmer jag funnit intressanta men aldrig sett, som jag även hört ska riktigt snygga, bildligt.

Musiken var ingenting från det vanliga, inte ens värt att nämna...
Men filmen är ett bra Drama med härliga karaktärer och välskrivna och underhållande dialoger.


Hesher (2010) USA






Hesher är en hemlös, galen  och ensam rocker som väljer att inte blanda sig in i andras liv tills unga TJ tränger in i hans liv. TJ är en vilsen pojke, som två månader tidigare förlorat sin mor i en bilolycka. Hesher tränger sig in i TJs farmors bostad och bosätter sig där, utan att egentligen bry sig vad de andra i hemmet säger. Denna nedbrutna familj får sig en vändning när denna rockern tränger sig in och vrider och vänder på deras (speciellt TJs) tillvaro.

De första femtio minuterna är kort sagt en oerhört kul/störtskön komedi men en smal betoning av dramaturgi.
Men samtidigt, ju längre in i filmen man kommer märker man hur starka karaktärer och djup historia det faktiskt är.
Trots dess ytliga form så känns det ändå som att filmen tränger sig in i dig och ger visa fraser och ord.
Joseph Gordon Lewitt (Inception, (500) days of Summer) spelar sin karaktär sådär stramt men ändå med en fingertoppskänsla, vilket egentligen beskriver hela filmen. Natalie Portman (Black Swan, Léon) är den enda som inte direkt fått sin chans i karaktärssökandet p.g.a få scener och inte så viktig karaktär (trots att hon faktiskt är viktig, men hon känns inte viktig) så kemin mellan henne och Devin Brochu blir alldeles för kortvarigt och man hinner inte riktigt med. Men det är också det enda som är ett minus i filmen.

I övrigt är det ett filmtips till allt och alla, en av de bättre direkt till DVD på ett bra tag.
Störtsköna karaktärer och snygg på ett sånt där halv-trashigt sätt så ger jag filmen...


RSS 2.0