Vill först och främst påpeka det att under hela filmen, trots alla hyschningar och "TYST!" utbrott så fortsatte ett gangster wannabes att prata filmen rakt igenom, detta är ingen liten salong, salong 2 på Bergakungen - Göteborg, en av Sveriges största salonger, dessa hördes klart och tydligt rakt igenom. Läs Fiffis eleganta och rakt på sak inlägg. Känner samma hat. Nu till recensionen.



När Sidney Prescott återvänder till Woodsboro 16 år efter sitt senaste besök för att göra ett stopp för sin bokturné, dyker Ghostface ytterligare upp, nu i en mer modernare tappning, allt handlar om att sakta men säkert skapa en stor grej utav det och i slutet ha Sidney som mål. Ingen går säker i denna lilla amerikanska stad, vem finns nu bakom masken?

Jag finner inga ord egentligen, filmen kändes väldigt enkelriktad. Om detta hade varit en statistik skala så hade den ständigt haft ett rakt sträck. Det känns som att filmen endast koncentrar sig på att följa den röda linjen, det gör att man misstänker mördaren redan från början och sedan i slutet visar att man hade rätt. Jag vet att detta egentligen inte är en skräckfilm, mer en parodi på dess genre. Det var första filmen en gång till, fast sämre. Filmen kändes väldigt torr, dock så är det ganska ofta så när Wes Craven (överskattad som attans) sitter i registolen bara för att få in lite extra kosing. Jag vet att han kan bättre, skådespelarna kändes inte närvarande. Den person som framförde sin karaktär bäst var Emma Roberts (som jag börjar gilla allt mer och mer nu).
Men övriga skådespelare, från statist till Neve Campbell spelar så oerhört dåligt. Regin är inte i topp när det kommer till personkemin. Känns bara stelt. I övrigt är filmen absolut ingenting att lyfta ögonbruna åt. Detta är så mycket mainstream att Twilight serien blir något obskyrt.
Man måste även tillägga att filmen har 300.000 olika posters...
Manuset e kasst, musiken är kass och skådespelarna är kassa, jag vet allvarligt talat inte vad jag snackar om nu (känns lite Excel:igt tycker jag) eller vad mer jag vill säga, för att något i filmen får mig att ge...



Det bästa med visningen var att dem kastade ut Scream-maskar till publiken varav jag fick tag på en...
Den luktar Whiskey nyöppnad.

Jag vågar nog påstå att denna är helt klart den sämsta western-rullen jag sett, någonsin.
Allt som en Western bör ha, saknar denna osubtila western har varken det vackra fotot, den intressanta hjälten, den fantastiska musiken eller den trovärdiga miljön. Det känns som att hela filmen är en liten uppsättning på High Chaparall, fast utan stunts. Filmen gav inte mycket känsla, inga överraskningar och inget charmigt manus.
När det kommer till den fantastiska musiken så inser jag ju själv att Ennio Morricone inte kan kompa alla västern-filmer, men jag har sett dem som har fantastisk musik ut genren (True Grit, Open Range) från 2000-talet som inte alls har den italienska mästaren i soundtracket.

Den största floppen i filmen måste vara Renee Zellweger som varken är vacker eller någon vidare skådis. Att välja henne som den flirtiga gold-diggern var inte ett smart drag, bara onödigt. Hon kunde inte vara sämre.

Ed Harris tyckte jag var alldeles för teatralisk när det kom till hans roll, kanske var det bara för att han regisserade samtidigt som han agerade, men det finner inte jag som en ursäkt, Clint Eastood lyckades finemangt.
Men fanns det något bra i filmen då? Jag är inte riktigt säker, det fanns ett par riktigt bra scener, fast i en väldigt liten procent. Det fanns också någon smal skala utav Viggo Mortensen som glänste, men inget som egentligen är värt att överhylla.
Ne, filmen kändes inte mer än slarvig och ofärdig trots sina långa (ca) 2 timmar. Nej, aldrig mer igen, håll undan.

Gissar på att ni redan observerat att ni inte har en aning vad filmen handlar om (om ni såvida inte hört talats om den eller sett den) men jag vill bara inte förmedla detta i denna text, eftersom dess story/handling inte platsar här.

Märkliga händelser stör det lugna livet i en tysk by vid tiden innan första världskriget. Händelserna verkar ha en koppling till byns skola och en lärare observerar och undersöker det som inträffar och snart är han något på spåret.

Jag vet inte om detta var någonting för mig, handlingsmässigt, jag fann den riktigt seg och ganska så ointressant, men då väcker det andra syner. Jag ramlar mer, eller jag blir mer fascinerad på vilket sätt den är gjord.
Jag fann den filmiskt spektakulär, eller tekniskt spektakulär kanske passar snäppet bättre in.
Den kändes verkligen som en film från 40-talet, klassiskt och sterilt bildspråk, harmoniskt ljud och smått överpretantiös ljussättning. Men det jag tror att jag gillar mest är nog klippningen som inte är annat än fantastisk.
Med sin noggrannhet i berättarteknik ger någon form av en stimulerande känsla.

Men med det att jag faktiskt inte har något alls att säga om filmens berättande eller skådespelande mer än mediokert så drar ju det ner väldigt mycket, visst, den är otroligt och klassiskt välgjord, men då drar jag nog hellre igång Gasljus framför denna smått överskattade Michael Heineke film.

Craig är en 16 årig New York bo som har de vanliga tonårsproblemen, osäker på sig själv och har som förstahands prioritering att skaffa en flickvän. Han får självmordstankar, att hoppa från Manhattan Bridge. Men han kommer aldrig fram, istället skrivs han in på en psykiatrisk avdelning för vuxna. Där han är cool Craig, finner sina talanger och blir förälskad i en av patienterna.

Filmen är helt klart en av de bättre feel-good filmerna under 2000-talet. Det är den typ av film man får medkänsla för, av de flesta av karaktärerna. Den lyser charm och optimism med en gnutta av mer allvarhet.Zach Galifinakis gör sin bästa prestation med ett överygande spel. Sedan att även Kier Gilchrist och Emma Roberts gör ett finemangt skådespel gör filmen ännu mer intressant, unga och relativt oupptäckta skådespelare gör ett galant samspel.
Filmningen i stort sett är inte någon orginalitet, inte heller historien heller, men berättandet. Det är något nytt.
Jag gillar mestadels av musiken och ljudredigeringen, det jag mest undrar på när det kommer till denna film är väl just varför Jeremy Davies ens finns med i denna film, tycker han alltid spelar så oengagerat, tyckte jag redan när jag såg honom i LOST. Men i övrigt finner jag filmen mycket bra.

En film jag absolut tycker alla bör se, har inte läst boken den är baserad på, men den finns nu i min "att läsa"-lista, vilket inte många böcker står på. Grattis.