Andrew är en ung skådespelare som är igenkänd från en TV-film där han spelade efterbliven rugby-spelare.
Han kämpar ute i Los Angeles likt alla andra invånare i staden för att överleva. Han bor i ett mycket sterilt och vitt rum och tar sju olika former av medicinering, vilket hans fader (som även är hans psykolog) har skrivit ut.
En dag ringer fadern och berättar att Andrews moder har avlidit genom drunkning.
Andrew återvänder till sin hemstad, vilket är New Jersey för att ta ett sista farväl till sin moder på hennes begravning.
Under hans visit i New Jersey träffar han på Sam på en liten privatklinik (Andrew får migrän, förmodligen på grund av mycket Lithium och Zoloft), Sam är en spontan och sprallig tjej med en enormt charmerande karaktär.
Det Andrew inte ännu vet är att han lär hitta sidor i sig själv han aldrig funnit.

Jag tror det som faktiskt filmen det största upplyftet är Natalie Portman som Sam, hon tar verkligen fram den där charmen som bara Portman kan få fram. Hon gör inte bara en oerhört bra roll, hon gör en sådan gott framträdande att hon egentligen borde fått en Oscar-nominering (Vilket Cate Blanchett vann för sin prestation i "The Aviator")...

I övrigt så är filmen en förbannat bra Indiefilm, vilket Gary Gilbert trodde på och betalade 2.5 miljoner dollar från egen ficka (vilket var ett smart drag, eftersom filmen sedan köptes upp utav Miramax och Fox Searchlight för hela 5 miljoner dollar). Det är just detta som är så spännande med Indiefilmer, man vet aldrig hur det kommer sluta förrän färdig produkt, det är spännande man får egentligen mer utav det, när producenten och regissören (Zach Braff himself B.T.W) gör filmen med hjärta. Man märker det redan när Zach Braff är både regissör och huvudrollsinnehavaren. Eftersom filmen är delar ur Zachs egna liv så är det ännu mer intressant på vilket sätt han bär fram det.

Filmen har väl egentligen inget budskap man måste hänga i julgranen men den har story som har en oerhört bra början, ett grymt bra mitt och en fantastisk avrundning.
Vi fick följa Andrews korta besök i New Jersey, när han möter upp sina gamla kompisar.
Nej, jag gillar denna filmen riktigt mycket, bra manus, sköna karaktärer, bra agerande, bra regi och ofattbart snygg... me like.

När det Amerikanska inbördeskriget satte igång 1861, d et är här vår h istoria börjar med Inmans (Jude Law) och Adas (Nicole Kidman) förhållande. Inman är en hårt arbetande man med mindre pengar i fickan än fickor, Ada är stadens/byns prästs dotter. Inman blir "inkallad" till krig innan han och Ada hinner lära känna varandra. Det blir en snabb kyss och Inman ger sig av. Inman får brev från Ada där hon hoppas att han slutar med det han håller på med och kommer hem. Inman blir efterlyst som desertör och ha r en lång väg att vandra, inte mycket pengar, inte mycket mat och inte många vänner, men väldigt många fiender.
Under Inmans långa resa försöker Ada ruska upp gården som nu gått ner i värde. Hon kommer inte långt och alla drängar kvar, dem är ute och krigar. Vem tar då hand om gården? Ingen, den lämnas för att vissna, pappa präst dör och Ada är nu helt ensam på gården, med en tupp som är djävulen själv. Detta är tills Ruby (Renee Zellweger) dyker upp, en kvinna som behöver mat och logi och arbetar mer än gärna på gården för att få det. De båda kvinnorna börjar hjälpas åt för att ruska upp gården.

"Åter till Cold Mountain" (som den heter på svenska) är en väldigt varierande film, när den är som bäst så är den verkligen i topptrim, mästerlig. Men när den når sin egen botten så är det mer eller mindre en tråkig genomgång i någon form utav karaktärsutveckling. Speciellt scenerna med Kidman och Zellweger, Zellweger är väl helt okej i sin roll men har en hel del överspel som sitter och lurar. Kidman har väl aldrig varit en fantastisk skådespelerska (räkna gärna bort "Rabbit Hole") och har en väldigt god tid att få utveckla sin karaktär, men hon lyckas inte, trots den långa tid. I princip alla scener med Law är fantastiska, hela resan är spännande och du följer verkligen med på den otroligt långa resan, han stöter även på en hel drös med duktiga skådespelare såsom Philip Seymour Hoffman, Cillian Murphy och Natalie Portman. Sedan att att Donald Sutherland spelar Kidmans far (prästen), är också en guldtacka i sig.

Så oerhört bra skådespelarenamble gör filmen till ett måste.
Sedan är den oerhört snygg, påminner ganska mycket om Coen brödernas True Grit när det kommer till kameraarbete. Musiken är inte så annorlunda från sin genre, men hur mycket kan man egentligen göra?

Manuset är händelserik men väldigt tafattiga dialoger, lite som om att det knapp fanns några dialoger.
Men det var ganska grotesk film i sig, en del scener var oerhört vulgära och obekväma. Men det är just det som gör denna filmen till något extra, det var nämeligen inget jag hade förväntat mig, inga roliga sätt att bli avrättade på.
Men det fanns väl inte en enda karaktär i denna film som var oviktig, alla gjorde sin grej, alla behövdes och alla utnyttjades väl. Det gillar jag, ett manus ska inte innehålla onödiga karaktärer, vilket ger en sådan här otroligt lång film ett stort plus.

Willie är en man uppväxt i den lilla staden Knights Ridge, en småtad 5 timmar från stora staden där han nu lever sitt vuxna liv ihop med sin sambo. När det är dags för en återträff från High School så återvänder han ensam upp till Knights Ridge där han träffar sina bästa polare från skoltiden. Vissa är gifta och har barn andra vet inte var dem ska ta vägen. Dem hänger på lokala baren som precis börjat med appetitare (hot wings).
Willie vet inte heller om han vill åka tillbaka sin flickvän i stora staden eller om han vill den lilla stad, lite rädd för att stadga sig. Nu bor han hos sin fader (som ser ut som en blandning utav Joe Pesci och Astrid Lindgren) och smått bortgångna lillebror. Han möter den oerhört fritänkande och begåvade grannflickan, en 13 årig flicka som är precis lika förvirrad som Willie själv.

Ok, nu ska vi se. Hur var filmen egentligen? Jag tyckte att titeln lät sådär smått tveksamt, att detta kanske skulle vara som vilket romcom (Romantisk komedi) som helst, det visade sig att "Beautiful Girls" faktiskt hade intriger som man kände igen sig själv i. Det finns inte en person som inte kan finna sig själv i denna filmen, inte när det kommer till längtan och lusten.
Filmen har väl egentligen ingen intressant historia, men den har verkligen det lilla extra som inte någon kan sätta fingret på, men den har det. Den har charm, manus och helt klart snygg scenografi, inte Vittorio Storaro bra, men hyfsat iallafall. Mina absoluta favorit scener är alla scener med Willie (Timothy Hutton) och den 13-åriga granntösen Marty (Natalie Portman). Kemin klickade där direkt, kanske kan det vara för Natalie Portmans fantastiska framträdande eller så är det Ted Demmes regi som specialiserade sig på dessa oerhört bra dialogerna.
Alla filmer har i någon form av en clown, han som skojar, är klumpig och smått korkad.
Denna person är Paul (Michael Rapaport), en riktig mansgris som har en egen teori till vad foromodeller egentligen är till för. Rapaport spelar denna karaktären galant, kanske hans bästa prestation någonsin...
Den största nackdelen när det kommer till skådespelare så finner jag Uma Thurman som den svaga länken, eller, hon spelar väl okej, men det är karaktären jag inte gillar. Hon är bara onödig och tar för mycket plats utan att ens vara en del av filmens story, tror att det är just denne karaktär jag skulle döma som filmhistoriens mest onödiga karaktär.
Hon hade 20-30 minuter i rampljuset utan att egentligen göra någonting. Nej skippa henne.

Tekniskt sätt så är det inte så mycket vanlig 35 mm:are och ingen intressant kamerautrustning, ljuset är det jag finner som bäst i filmen, tekniskt. Vissa scener är så intressanta belysta med tanke på rumsytan.
Upptäckte att det var en viss Adam Kimmel som satt vid registolen till cinematografin, vilket efter vidareläsning även varit cinematograf till filmerna "Capote" och "Never Let Me Go", två filmer jag funnit intressanta men aldrig sett, som jag även hört ska riktigt snygga, bildligt.

Musiken var ingenting från det vanliga, inte ens värt att nämna...
Men filmen är ett bra Drama med härliga karaktärer och välskrivna och underhållande dialoger.