När det Amerikanska inbördeskriget satte igång 1861, d et är här vår h istoria börjar med Inmans (Jude Law) och Adas (Nicole Kidman) förhållande. Inman är en hårt arbetande man med mindre pengar i fickan än fickor, Ada är stadens/byns prästs dotter. Inman blir "inkallad" till krig innan han och Ada hinner lära känna varandra. Det blir en snabb kyss och Inman ger sig av. Inman får brev från Ada där hon hoppas att han slutar med det han håller på med och kommer hem. Inman blir efterlyst som desertör och ha r en lång väg att vandra, inte mycket pengar, inte mycket mat och inte många vänner, men väldigt många fiender.
Under Inmans långa resa försöker Ada ruska upp gården som nu gått ner i värde. Hon kommer inte långt och alla drängar kvar, dem är ute och krigar. Vem tar då hand om gården? Ingen, den lämnas för att vissna, pappa präst dör och Ada är nu helt ensam på gården, med en tupp som är djävulen själv. Detta är tills Ruby (Renee Zellweger) dyker upp, en kvinna som behöver mat och logi och arbetar mer än gärna på gården för att få det. De båda kvinnorna börjar hjälpas åt för att ruska upp gården.

"Åter till Cold Mountain" (som den heter på svenska) är en väldigt varierande film, när den är som bäst så är den verkligen i topptrim, mästerlig. Men när den når sin egen botten så är det mer eller mindre en tråkig genomgång i någon form utav karaktärsutveckling. Speciellt scenerna med Kidman och Zellweger, Zellweger är väl helt okej i sin roll men har en hel del överspel som sitter och lurar. Kidman har väl aldrig varit en fantastisk skådespelerska (räkna gärna bort "Rabbit Hole") och har en väldigt god tid att få utveckla sin karaktär, men hon lyckas inte, trots den långa tid. I princip alla scener med Law är fantastiska, hela resan är spännande och du följer verkligen med på den otroligt långa resan, han stöter även på en hel drös med duktiga skådespelare såsom Philip Seymour Hoffman, Cillian Murphy och Natalie Portman. Sedan att att Donald Sutherland spelar Kidmans far (prästen), är också en guldtacka i sig.

Så oerhört bra skådespelarenamble gör filmen till ett måste.
Sedan är den oerhört snygg, påminner ganska mycket om Coen brödernas True Grit när det kommer till kameraarbete. Musiken är inte så annorlunda från sin genre, men hur mycket kan man egentligen göra?

Manuset är händelserik men väldigt tafattiga dialoger, lite som om att det knapp fanns några dialoger.
Men det var ganska grotesk film i sig, en del scener var oerhört vulgära och obekväma. Men det är just det som gör denna filmen till något extra, det var nämeligen inget jag hade förväntat mig, inga roliga sätt att bli avrättade på.
Men det fanns väl inte en enda karaktär i denna film som var oviktig, alla gjorde sin grej, alla behövdes och alla utnyttjades väl. Det gillar jag, ett manus ska inte innehålla onödiga karaktärer, vilket ger en sådan här otroligt lång film ett stort plus.