Lola är en ensamstöring, hon har inte direkt de flesta vännerna och är inte populärast bland killarna, när hon frågade Brent om han ville gå med henne på skolbalen så tackade han nej eftersom han redan har en dejt.
Lola gillade inte sin nekelse och fick på något sätt, gick väldigt undan, in Brent hem till hennes vardagsrum i hennes föräldrarshus, hon binder fast honom vid en stol och tillsammans med hennes lika rubbade fader gör dem en baluppsättning i storarummet. Brent i frack och Lola i rosa klänning och skor.
I denna stol blir Brent torterad brutalt, kommer han överleva?

Jag fann filmen riktigt snygg faktiskt, den hade över det vanliga i fotografi och kulisser.
Hon som spelar Lola (Robin McLeavy) var bäst i filmen, man kände verkligen vilken psykopat denna Lola var och bara med blicken och ett flin tränga fram en karaktär, en psykiskt störd karaktär är inte den lättaste matchen.
I övrigt, storymässigt är väl filmen inte den mest ovanliga eller något extra vagant.
Det som jag tycker var sämst i filmen var väl att den följde dessa 2 "historier" varpå den andra handlar om Brents kompis och någon random-tjej sittandes utanför skolbalen, i bilen röka på och sätta på varandra. Jag förstod inte meningen varför det ens skulle intressera tittaren, den hade ingenting med de övriga att göra.

Men alla scener med Lola, Brent och Lolas pappa var i hög klass och man kände sympati för Brent men ändå tänkte "jag vill se Brent plågas i 20 minuter till, bara för att se vad mer kan falla in i detta drama".
Men detta är en film jag inte direkt skulle välja att tipsa om till alla, kanske du som känner dig trött på den vanliga berättartekniken i skräckfilm under 2000-talet så kan väl detta vara något för dig.
(Dvs. inga tuttar, ingen stor man med kniv/yxa/machete/motorsåg eller dåliga stereotyper som dumma ungdomar i denna film).


Med det säger jag godnatt.