Love Actually (2003)



Jag vet faktiskt inte hur jag ska börja, vilket jag tror att Richard Curtis tänkte när han satte sig för att skriva manuskriptet. Epilogen kändes väll sådär i början, fram till slutet då jag förstod att epilogen var väldigt smart.
Sedan har vi det som kommer efter epilogen, 8 olika "historier" och många karaktärer/biroller.
Detta var ingenting som förvirrade på grund av dess tempo och dess genuina klippning, även alla karaktärer är någonting som man vill följa och brydde sig om. Jag tror inte jag hittade någon favorit historia, alla var lite av en favorit. Skådespelarna gjorde alla ett riktigt bra jobb, och det är sällan jag tycker att Hugh Grant gör bra ifrån sig men det gjorde han här.
Jag kan nog lugnt säga att jag förstår varför filmen är så älskad som den är och vad det är som gör den så speciell. Charmerande karaktärer, varenda scen känns närvarande, personkemin mellan alla skådespelare är nästan vackert att se och inte minst sagt det fina slutet som styrker (som sagt) epilogen.

Men det finns lite negativ kritik också.
I filmen under Kiera Knightleys historia sägs "This is the worst DJ in the world", jag kan nog konstatera att hela filmen hade så oerhört dålig och enformig musik så man ville kräkas. "All I want for Christmas" var dock det enda som kändes passade in någonstans, men Didos "Here with me" dyker inte alls upp på en passande plats (bra låt men fel val i filmen). Sedan var det väldigt mycket samma musik, hade velat höra mer ett original Score, men det gör man så sällan ändå i denna typ av romantisk drama. Men filmen är bra, det är den helt klart.
Ett mycket stjärnspäckat esembel där till och med Alan Rickman har en större roll.

Film: 3+/5
Jul: 2/5